Kontakt

Sök på Voltaire

Läs ledaren här!

Temasidor

TV från Bokmässan

Senaste spiked

Voltaire åsikt

Lyssna

Fredrik Wannheden

Drömmen om Italien, ett väl använt men alltid aktuellt uttryck. Detta avlånga bergiga land är en spegelbild av Sverige - i meningen att allt verkar omvänt. Det vi saknar i Sverige verkar finnas i Italien! Sol, spontanitet, livsglädje, passion, mångtusenårig klassisk civilisation, ett överflöd av färska matvaror... Och inget som kännetecknar oss svenskar finns i Italien. Du hittar varken världens bästa organisation, konsekvens, kristallklar vägvisning eller millimeterrättvisa i Italien.

Så långt stereotyperna. Men stämmer de verkligen? Ja, och nej. För det finns också sånt som verkligen förenar oss, inklusive den ambivalenta inställningen till den egna kulturen. Sårbar stolthet blandat med sund självkritik och nyfiken öppenhet inför omvärlden kännetecknar både italienare och svenskar. Och det finns ett tydligt ömsesidigt "tycke"! Drömmen om Sverige, eller om "ett normalt land" är påtaglig i Italien. Lugnet och ordningen lockar många. Men väl där, i utlandet så blir ofta saknaden av den oerhört starka hemkulturen överväldigande.

Lär känna Italien, så lär du känna svensken i dig själv. Men du kommer aldrig att förstå särskilt mycket. Samma gäller faktiskt italienarna, alla har sin egen förklaring till sakernas tillstånd. Och man kan aldrig vara säker på att man nått sanningens kärna. Man observerar, kommenterar, och lever med. Vilket är ungefär vad jag tänkte göra här!

Man får leta länge i Sverige för att ens komma i närheten av den italienska tutt-TV-kulturen, som så väl beskrivs i den aktuella svenska dokumentärfilmen Videocracy (se också tidigare artikel på Voltaire). Men den som söker ska finna, och litet oväntat blev det napp hos Västerbottensnytt på SVT i Umeå. Ett reportage från det svenskaste av allt svenskt, Ingemarsbacken i Tärnaby, urartade totalt och TV-skandalen var ett faktum. Händelsen nådde även riksmedia, bl.a. Expressen. Detta är i skrivande stund den mest lästa artikeln på Expressens webplats! Även artikel i Västerbottens Folkblad, tag del av etikdebatt och Facebookinlägg i frågan, och se den skakande filmen här nedanför.

Skämt åsido, från ett italienskt perspektiv är det obegripligt att denna momentant inzoomade bikini ens blir till en story...

 

 

 

 

 

Italienska postens hemsida blev "hackad" igår kväll. En attack av "hackeraggio" som det idag står på postens web, efter att de fått ordning på sin sida. Så här såg sidan ut igår, under "attacken":

 

Italienarna är inte lika rädda som fransmännen att ta in låneord utifrån, eller skapa nya blandningar som "hackeraggio". På postens sida står också att denna typ av attack är ganska vanlig och kallas "defacement". Den går bara ut på att ersätta första sidan på en website med hackergruppens eget meddelande. Denna gång signerat av några som kallade sig Mr Hipo och StutM, med ett meddelande om att de vill visa "hur lätt det var att ta sig in på postens sida".

 

Inga övriga ingrepp gjordes på postens hemsida eller övriga tjänster, och den italienska "postpolisen" hjälpte till att återställa sidan.

PS. Tipstack till min son David, inklusive screenshot. Även artikel här i "Il Sole 24 Ore" som är ungefär Italiens motsvarighet till Dagens Industri.

 

PS 2: Missa inte Waldemar Ingdahls intressanta artikel här på Voltaire om Galileo m.fl. och min nuvarande hemstad Florens!

 

 

 

 

Man måste lära att sig att säga "ni" när man talar italienska. Liksom i franska och tyska etc. Jag börjar vänja mig och följer flödet så gott det går, men har särskilt svårt i en övergångsfas när man lär känna folk bättre, och kan börja dua dem. Det är litet grand som "första kyssen"... Det är svårt för en osäker svensk att veta när tiden är mogen att börja dua. Och om man försöker för tidigt så kan det bli pinsamt.

När man väl börjat dua varann får man ju inte gå tillbaka till att säga ni. Det ses som ett aktivt avståndstagande. Så det gäller att komma ihåg vilka man är "du" med. En släkting här gjorde det med sin advokat, började nia honom igen, och han blev jättesur. Men det var faktiskt med avsikt, han bär sig illa åt! Det där sociala "spelet" är mer raffinerat här än i Sverige. På gott och på ont. Det goda är att här finns en stor medvetenhet om detta, medan vi svenskar som tycker att vi är duktiga med våra "raka rör" ibland bara är okänsliga och kantiga.

När "niandet" fungerar som bäst så är det ett sätt att synliggöra och socialt reglera de strukturer av respekt/rang etc som redan finns, t.ex. på en arbetsplats. Dessa strukturer finns ju också i Sverige, fast på ett mer omedvetet och osynligt plan. Niandet på jobbet gör också att man blir påmind om att man faktiskt befinner sig i en professionell situation. Att vi talar med våra kollegor på arbetstid beror inte i första hand på att vi är vänner, vilket vi iofs kan vara ändå. Utan vi har ett jobb att göra. Det är en viss skillnad.

 

En del svenska arbetsplatser jag jobbat på, mest på sjukhus, skulle mått bra av litet striktare struktur när det gäller beslutsfattande, och kanske nån sorts titlar skulle hjälpa. Jag menar inte alls mellan t.ex. läkare och sjuksköterskor, för där är "rollerna" och uppdelningen av ansvar etc relativt klart även utan titlar och niande. Men en del (inte minst läkare...) skulle behöva bli påminda om t.ex. att det faktiskt är chefen som slutligen bestämmer, för han har huvudansvaret och tar huvudsmällen om det blir fel.

När "niandet" fungerar som sämst blir det istället ett sätt att missbruka, befästa och förstärka maktstrukturer och beroendepositioner.

Sammantaget så tycker jag inte att "niande" inte är ett särskilt lyckat sätt att hantera dessa saker. Främst eftersom det i princip bara finns två lägen! Antingen eller, antingen du eller Ni. On eller off. Om man inte har dessa grammatiska former eller språkliga konventioner (ni-former och obligatoriska titlar etc) så bör det utvecklas mer graderade och varierade skalor att visa respekt etc på, genom ordval, tonfall etc. Det är ju så vi gör i Sverige, även om det nog ofta är omedvetet. Och i engelsktalande länder m.fl. förstås, kanske litet mer medvetet.

 

 

 

 

 

 

Besök på barnsjukhuset Meyer i Florens de senaste dagarna gav ett mycket gott intryck. Det är skönt att kunna skriva om något enbart positivt... Barnsjukhuset Meyer har alltid hört till Italiens bästa, och fick för två år sedan nya lokaler i anslutning till Villa Ognissanti vid universitetssjukhuset Careggi här i Florens. Man har försökt kombinera high tech, modernt miljötänkande och lokalt anpassad modern arkitektur till en väl fungerande helhet, och har lyckats. Vissa pampiga entréhallar och litet onödigt långa glaskorridorer gör att ordet "skrytbygge" dyker upp i tankarna, men det vore orättvist och som helhet verkar sjukhuset mycket genomtänkt.

 

 

Barnsjukhuset låg tidigare i mycket slitna lokaler mer centralt i Florens, men administreras fortfarande separat från det stora vuxensjukhuset Careggi trots att de numera ligger nästan vägg-i-vägg. Detta var ett absolut krav inför flytten från Meyers ledning som inte ville sugas in i den kolossala tungrodda administrationen som hör till vuxensjukhuset. Kanske har detta gjort att Meyer fungerar så bra som det gör.

 

 

Stämningen och inställningen bland läkare och annan personal till de små patienterna och deras föräldrar är just det respektfyllda och varma bemötande som behövs. Här finner man inte längre den gamla tidens stränga och auktoritära tiltal och metoder. Jag diskuterade detta med Daniele, den hårdrockande sjukskötare som är min närmaste arbetskompis om dagarna. Han berättade när han låg inlagd på gamla Meyer i mitten av 1960-talet. På den tiden band man fast barnen vid sängarna för att enkelt hålla koll på dem. Eftersom de inte kunde avlägsna sig från sängen fick de kissa i en burk som satt fast på sänggaveln. Och föräldrarna fick man bara se en halvtimme om dagen. Dessa sjukhusvistelser har satt sina spår, men han bekräftar att allt det där är borta för länge sedan, åtminstone inom barnsjukvården.

 

 

 

 

 

 

Sjukhusmaten ses prov på nedan, denna dag nötkött med gröna bönor, pasta all'olio, ett päron... OK. Och så en påse jungfruolja och en med riktig parmesanost förstås!

 

 

 

 

 

 

Chefredaktörens blogg

Att skriva om platser som inte finns
Får alltid min begränsade sömn ännu mer begränsad när jag befinner mig norr om polcirkeln. Konsti...
Läs Boris blogg

Donald Fagen
New Frontier

Gorillaz
Re-hash

Flash and the Pan
Make Your Own Cross

Kings of Conveniance
Misread