Jag har aldrig förstått den svenska fetischismen att alla skall gå i pension vid 65 år. Nu har den luckrats upp till 67 – 68 år men fortfarande ses dessa som avvikare och kufar. Självklart skall folk få arbeta så länge de vill. Det är frihet och det är inenting staten har något att göra med.
Folk måste ha rätt att arbeta längre i livet utan att tvingas ta pension. Arbetsrättsliga regler borde gälla tills man är 72 år.
Vill man jobba sju år längre så får man. Ingen kan tvinga en ta pension. När jag växte upp på sent 1960-talet såg dåtidens 60-åringar mer slitna ut än dagens 80-åringar. Människor blir alltmer alerta upp i åldrarna. Det gör även att det är oerhört lönsamt för samhället, vilket det även bör vara för den enskilde om man strukturerar systemet till att gynna att man fortsätter arbeta när människor är skattebetalare i stället för pensionstagare. Man kanske till och med ska vara helt skattebefriad på arbetsinkomster efter pensionsdagen 65 år.
När det svenska pensionssystemet konstruerades gick folk i pension vid 65 år och föll ifrån vid 73 år, i runda tal, och det gjorde att systemet belastades under åtta år med pensionsutgifter. Under 1950-talet började den förkrossande huvuddelen arbeta vid senast 20- årsåldern, många började som lärlingar som 15–16 åringar, och det blev till 65 års ålder 40 år av intjänad pension att betala åtta år, en kvot av 5:1. I dag börjar vi arbeta när vi är 25 år efter högskolestudier, om vi får jobb, sedan är vi barnlediga och arbetslösa, så om vi vid dagens verkliga pensionsålder 60 år lyckats arbeta i 30 år så är det duktigt. Få gör det. Nu lever vi tills vi är 80 år. Det blir 30 intjänade år som ska betala 20 pensionsår. Det är en kvot på 1,5:1.
Nu har intjäningsförmågan i systemet ökat med stigande löner, men det kompenseras av stigande lönekostnader och att dagens pensionärer kommer att ha en längre sträcka när de är krassliga jämfört med förr när vi hade sämre kunskaper och möjligheter att ge äldre rätt sjukvård. Likväl pratar vi, mycket generaliserat, om en dubblerad belastning på pensionssystemet.
Till det läggs immigranter, långtidsarbetslösa och andra grupper som måste kompenseras genom andra välfärdssystem när de blir äldre om de inte hunnit betala in tillräckligt i tilläggspension. När den kollektiva ryggsäcken blir mindre, och vi får färre som lever av utbetalningar från samhället och i stället skjuter till genom produktivitet, kan det öppna för skattesänkningar, nya allokeringar och tillväxt.
De unga utestängs inte från arbetsmarknaden eftersom vi kan driva tåget snabbare och expandera ekonomin i Sverige.
Färre och färre i Sverige är stålverksarbetare, skogsarbetare och timmermän som behöver pensioneras av kroppsliga skäl vid 65 år. I USA finns det en alltmer stigande grupp människor som slutar vid pensionen på storföretaget och fortsätter som it-konsulter fast de är närmare 70 år än 60 år. Jag har träffat amerikaner som fortfarande jobbar fast de är närmare 80 år. Var ligger problemet?
Professorer fortsätter på universiteten långt efter den svenska pensionsåldern och skollärare som blivit duktiga att lära ut algebra och algoritmer kan göra det så länge de känner att de orkar. I Sverige pratas det om seniorer men i slutändan nyttjas de till att mata duvorna eller lösa korsord. Låt dem arbeta som vill arbeta. Människor som arbetar på Länsstyrelsen med miljöfrågor sedan 1970-talet vet definitivt vad de håller på med. Vad är det som hindrar att de får fortsätta så länge de tycker det är kul och orkar efter den fixerade åldern 65 år? Ett modernt samhälle ska ge oss möjligheten att arbeta så länge vi orkar även om vi passerat ett på 1950-talet instämplat bäst-före-datum.
Sverige har mycket att lära av USA när det gäller hur man hanterar kompetens och förmåga hos äldre.