Carl-Michael Edenborg, idéhistoriker, föreläsare, bokförläggare, och tidigare caféinnehavare. En man, många roller, ännu fler idéer: nu senast ryktas det om att han har uppmanat en av sina författare, Gunnar Blå, att ge ut sin kommande bok via Twitter. Jerker Jansson diskuterar manlig könssekretion med honom över en överdådig italiensk middag en mörk och kall kväll i Stockholm.
Att vara människa kan i de mörkaste stunder betyda att inse att du bara är en behållare för primitiva processer. Att din kropp som du håller fräsch och fin på utsidan egentligen är en samling vandrande smuts.
Avföring, urin, könsvätskor, saliv, förmultnande mat och kilovis med mikroorganismer. Det är det vi har kulturen till. Den moderna västerländska kulturen gör allt för att förneka det faktum att vi inte har kommit särskilt långt ifrån den primitiva urgröt som de första organismerna en gång i förhistorien kröp upp ur.
Men kulissen spricker ibland. Jag kan sitta på bussen och se människorna omkring mig som just bara kroppar, som tunna skal som omsluter hjärtan som pumpar blod, levrar som renar blodet, som tarmar, körtlar och urinblåsor, människor som tror sig vara rena, kultiverade varelser, men som bara är millimetrar ifrån grannens blod, svett och tårar, som delar den dåliga luften fylld av bakterier och virus. Det är en upplevelse som gör mig ödmjuk, placerar mig på en rimligare plats i skapelsen och som tydliggör hur vi som människor hela tiden vill glömma att vi inte är mer än tänkande djur.
Kulturen handlar om att få oss att glömma vårt ursprung genom att ordna och sortera. Om att dela upp världen i natur och kultur, och vi gör det genom dikotomier; uppdelningar i uteslutande motsatspar. Ätbart skiljs från oätligt, rent från smutsigt, syndigt från heligt och gott från ont. Framför allt den djuriska sexualiteten måste ordnas. Det heliga barnalstrandet måste skiljas från den pornografiska lusten. Onanins självupptagna lustcentrering kontrasteras mot tvåsamhetens kärleksfulla gemenskap. Den romantiska kärlekens sexualitet höjer sig ur det djuriska kladdet genom att omforma de primitiva processerna till bleka metaforer som tagna ur sitt sammanhang kan verka skrattretande. Kvinnokönet som mjuka blomblad, kvinnobrösten som häckande fåglar, och tåg som åker in och ut ur tunnlar är bara några exempel på hur banal sexualiteten blir när den romantiska symboliken får tag i den.
Med andra ord är knulleriet, trots att den är en av de mest mänskliga av sysselsättningar, förvånansvärt svår att beskriva konstnärligt, och den manliga orgasmen är den sexuella upplevelse som är svårast av alla att beskriva, att hantera. Kanske beror det på resultatet av den. På sperman. Inom antropologin finns många beskrivningar av kulturer där den manliga könssekretionen har behandlats inte bara med osentimental rättframhet, utan till och med hyllats, heliggjorts. Men i vår postkristna västvärld har vi enorma problem med att omfamna satsen. Trots att vi alla är resultatet av ett sprutande manskön, frukten av sammansmältningen mellan spermie och ägg, sänker de flesta av oss rösten när vi ska snacka om resultatet av den manliga sexualiteten. Trots att vi omfamnar nya familjetyper och accepterar relationer som bara för några decennier sedan betraktades som bevis på psykologiska sjukdomar har vi svårt att öppet erkänna att mäns orgasmer innebär att vi skvätter ut en knapp matsked sperma.
Carl-Michael Edenborg är idéhistoriker och bokförläggare, en litterär pornograf som bland annat ger ut Markis de Sade på svenska. Jag träffar honom på en italiensk restaurang i Stockholm för att samtala om vår dubbelhet inför sperman. En tydlig konflikt finns mellan ett äckel inför kroppen och kroppsligheten och den njutning som kroppen kan ge.
– Tonåringar äcklas ju av sina kroppar, också tjejer uppenbarligen, säger Carl-Michael. Men då kan ju runkande och sex kan vara försonande. Kan få människor att förstå att den där kroppen som är till så mycket besvär kan ge upphov till rätt sköna känslor. Det kan ju vara väldigt skönt att upptäcka och där kan porren ha en funktion.
Den samtida kommersiella porrfilmen är väldigt upptagen av spermasprutandet. Mannens utlösning är målet för varje samlagsscen, och en porrfilm är liksom inte färdig utan sprutscenen, ”The money shot” som den kallas på engelska. Oftast handlar det om att mannen ska spruta över kvinnans ansikte. En handling som inte är självklart sexuell. Om vi håller fast vid idén om att män äcklas av sina kroppar, ett äckel som försvåras av en missriktad homofobi, så blir sperman det ultimata äcklet, beviset för vår smutsighet. Att då spruta sperman över en kvinnans ansikte kan vara ett sätt att avmystifiera den, försonas med sitt äckel. Samtidigt är det en rätt våldsam handling, menar Carl-Michael.
– Ansiktet är speciellt på en människa, en helig kroppsdel, mycket heligare än någon annan kroppsdel. Ansiktet är där personligheten och integriteten sitter, där finns en skörhet som inte finns hos andra kroppsdelar. En örfil är värre att få än ett slag i magen, även om slaget i magen är kraftigare. Att spruta någon i ansiktet är verkligen att visa vem som äger vem. Jag har själv aldrig varit så intresserad av sperma, men jag har förstått att det är stort inom porren, att det ska sprutas överallt. Jag har mest tänkt: stackars tjej, hoppas hon inte får det i ögat. Det svider ju så in i helvete, sperman är ju väldigt basisk.
Samtidigt är den manliga ejakulationen som en triumf. Om den inte kommer för tidigt, så är den ett slags segergest. Ett bevis för att samlaget har lyckats. Också för kvinnan som har hjälpt till att skapa förutsättningen för spermakaskaden. Och också kaskaden uppförstoras till makabra dimensioner. Det finns porr där man använder jättelika löspenisar som man pumpar någonting som liknar litervis av filmjölk ur för att få till floder av låtsassperma.
– Ja, det finns ett frossande inom porren. Det påminner om Lush, tvålbutikerna som säljer tvålar och badskum som ser ut som bakelser eller mat. Det finns något inom pornografin som påminner om ätande, sex blir till frosseri, som en buffé, man dukar upp könsdelarna på något som liknar ett julbord och kroppsdelarna blir större och större. Brösten blir gigantiska. Det är som om det finns en väldig hunger i samhället efter mer och mer.
Men vid någon gräns så faller det. När brösten blir så stora att de inte längre ser ut som bröst. När penisarna blir så stora att de inte går att använda längre blir det bara absurt. När man häller en hink låtsassperma över en kvinna upphör det att handla om sex; porren blir till sin egen motsats.
– Gunnar Blå har skrivit en novell som är en satir över driften att det hela tiden ska vara mer och mer, större och större. Den handlar om hur hela ryska armén står på en stor byggnadsställning, placerade vid rännor som går ihop med varandra och längst ner ligger en kvinna. Hela armén kommer samtidigt så hon får rätt mycket på sig. En miljon utlösningar.
En normalutlösning innehåller ungefär tio milliliter vätska. För att fylla en hink behövs det alltså tusen utlösningar. Det sätter en hel del av porren i perspektiv. I Gunnar Blås version blir det tusen liter. Ett par badkar fulla. Den kvinnliga sexualiteten behandlas på samma sätt. Den kvinnlig ejakulation uppförstoras, det ska sprutas och skvättas också ur kvinnors kön. På engelska kallas det squirting, och också här har porren gått från små rännilar av slidsekret till veritabla floder, vilket handlar om ett tydligt manligt perspektiv, menar Edenborg.
– Många kvinnor tycker att det är pinsamt att vara för blöta, då riskerar de att betraktas som slampor, samtidigt som de helst inte ska vara för torra, heller, för då är de frigida. Där är det inte så komplicerat för killar som alltid ska spruta så mycket som möjligt. Det är inte riktigt samma sak där. Sperman ska bara välla fram. Men mycket av porren verkar å andra sidan rikta sig till män som vill att kvinnor ska ha en manlig sexualitet. Att de ska vara som karlar så att man begriper dem, liksom. Och då får de gärna spruta också.
Den litterära pornografin som Carl-Michael sysslar med är inte lika upptagen av sperma, även om den ofta är både grafiskt explicit och ägnar sig åt överdrifter som liknar den vanliga pornografin.
– Man ser ju inte sperman i en bok, så den är inte lika viktig där. Men de Sades hjältar har alltid stora kukar som sprutar rätt mycket, ollon stora som katthuvuden är hans vanliga liknelse, och kvinnorna är ofta stora och uppknullade. Slappa. Freud skulle säga att de sitter fast i det orala. I en hunger efter allt mer, att både de Sades och den moderna pornografins figurer egentligen inte har kommit till det genitala stadiet, utan är fast i det orala.
Porren är verkligen fixerad vid oralsex. Och framför allt vid att kvinnor suger på penisar. Det är något slags omvänd amning. Det ska komma mycket sperma för att det ska likna mjölk.
– Jag tror att det finns en omvänd penisavund där, en livmoderavund. Killar vill att penisarna ska vara som något slags bröst, de vill vara som mammor som sprutar mjölk. Det spökar nog långt därnere. Det pratas för lite om livmodersavund. Den tror jag är ett rätt viktigt inslag i mycket kultur.
I början av mitt sexuella liv var inte sperman till någon direkt glädje. Det var ett evigt pysslande med kondomer för att undvika att den giftiga vätskan skulle ställa till det för mig. Själva utlösningen skapade en dubbel känsla. Den skulle kontrolleras, schemaläggas och tämjas, och dagens ungdomar lever i en betydligt mer komplicerad sexuell värld.
– Ja, känslan av fara är påtaglig. Och med AIDS så blir hotet dubbelt. Du kan både bli med barn och bli dödligt sjuk. Sperman är fylld med hot.
Och kanske är porrens hantering av sperman ett sätt att avlasta oss, ett ställföreträdande kladdande med det som skrämmer oss.
– Om män går omkring och känner att de bär omkring på ett dödshot mellan benen, så kan det vara befriande att se män som sprutar frimodigt och kvinnor som tar emot.