“Vietnam was the first war ever fought without any censorship. Without censorship, things can get terribly confused in the public mind.” General Westmoreland – ÖB för USA i Vietnamkriget
Vietnamkriget har en mytbildning som lever kvar. Amerikanerna förlorade inte militärt utan psykologiskt. Man lyckades inte förklara för nationen varför Vietnam var viktigt och begreppsbilden hamnade utanför vad folk i gemen ansåg var nödvändigt och i USA intresse. Detta påverkade helt kriget i Irak och nu i Afghanistan och USA är tvehågset eftersom man vill inte förlora det psykologiska kriget och man vet inte riktigt hur man skall göra för att vinna det. Man hamnar i samma sax som i Vietnam.
Militärt hade man kunnat krossa Nordvietnam. Nordvietnam överlevde genom att alla operationer skedde i Laos, Kambodja och Sydvietnam men själva basområdena och logistiken i Nordvietnam var fram till krigets sista år opåverkade och Sovjetunionen och Kina kunde utan problem föra in förnödenheter och vapen. Sovjetiska och kinesiska fartyg kunde obehindrat fram till 1972 lasta och lossa i den nordvietnamisiska hamnen Hiaphong, USA bombade inte Nordvietnams infrastruktur och den nordvietnamesiska krigsapparaten blev först angripen när den nått sydvietnamesisk mark. Varför? Den amerikanska politiska ledningen och militären visste inte hur man skulla hantera det psykologiska kriget – och är än idag panikslagna när de får dålig PR eller de framstår som mer brutala än nödvändigt på TV eller i media.
Detta har legat som en våt filt över det amerikanska sättet att hantera krig och hämmat deras förmåga att få något uträttat. Vad har denna rädsla för PR, media och hur man framstått på verkat krigen som pågår idag? Först genom en blandning av hårda reglr när man får öppna eld, neka flygunderstöd när det finns risk för civila kan bli dödade och en blandning av krig och u-hjälp.
Det gör att kriget i Afghanistan till en del sker med ofta idéer och dogmatik som hör hemma i boken ”Moment 22” (Catch 22). Man får inte skjuta på fienden förrän de skjuter på dig. Med kanske 1 200 döda soldater i Afghanistan så hade säkert, min uppskattning, 20 % varit vid liv idag om man hade fått slagits som ett krig brukar föras efter krigets lagar. Det är 240 liv offrade för att försöka framstår som moraliska för en amerikansk publik – något som en motståndare exploaterar.
USA har eldkraft att utplåna samtliga motståndsfickor och motståndskoncentrationer men vägrar göra det för att man vill inte framstå i västerländsk media som man gjorde efter Vietnamkriget. Mer komplext blir det när man lägger till att det går inte i en amerikansk kontext att nämna dåliga sidor med en viss religion – eller en rörelse inom en religion- eftersom USA även är hyperkänsliga för diskriminering.
Hur slutar detta? Man hamnar i ett krig man inte kan vinna för att man har själv förhindrat att det går att vinna.